roaccutan och jag

Efter att ha varit nära lipen i lördags och inte kunnat somna igår, var det jag som köade med pensionärerna inför Apotekets öppnande idag. Jag var tvungen att prova den där hårbottengelén. Rusade tillbaka till jobbet och kladdade på. Det såg inte snyggt ut till en början och jag blev rädd att håret skulle se blött/fett ut hela dagen. Men när det torkade såg håret ut som vanligt. Det har hjälpt lite och när det har kliat har jag kladdat på mer istället för att riva. Ska prova det efter hårtvätten idag och se ifall John Blund infinner sig lite kvickare när jag går för att sussa.

Idag blev jag lite ledsen när en kompis till mig frågade hur det går, om jag märkt av någon uppblossning. När jag svarade ja utan att visa hur nacken ser ut, visade bara de jag fått i ansiktet, sa hon: Ja, men det är väl inget, kolla på mig! Inte en enda finne så långt ögat kunde nå. Möjligtvis kan hon ha haft några plitor på halsen som inte syntes, som bara hon känner. Och jag förstår att hon inte gillar dem, absolut. Men att klaga på dem, när hon vet om att jag förra sommaren grät varje dag, ibland inte kan ligga på rygg i sängen, varit på stranden tre gånger de tre senaste åren och nu äter Roaccutan, vilket hon vet är absolut sista utvägen för mig, det gjorde mig jättebesviken. Jag sa det till henne, men jag vet inte riktigt om det gick in. Blir helt barnslig och tänker att jag inte ska klaga inför henne och inte berätta, bara svara om hon frågar. Löjligt, jag vet, och känslan går förmodligen över till imorgon.

Håll tummarna för en lugn sänggång och en bättre hårbottendag imorgon!