roaccutan och jag

Ja, så har dagen kommit. Dagen då uppblossningen visade sig. Vaknade med en rejäl innebrännare på hakan. Där jag vanligtvis inte har en enda blemma. Dessutom har det dykt upp många stora utslag på ryggen. Som alltid flest i nacken. Börjar få slut på skjortor och scarfsar nu. Gode någon låt detta vara över om ett halvår. Ibland när jag tänker på hur lång tid det är kvar undrar jag hur jag ska stå ut om det ska vara så här. Och då vet jag inte ens om det är så här det kommer att vara eller om det blir ännu värre!

Hårbotten är trasig och trots att jag inte tvättade håret igår har det kliat och kliat. Såklart. Jag trodde inte det skulle hjälpa att låta bli en dag. Jag har försökt att inte klia med naglar. Bara tryckt fingrarna emot. Det har funkat ganska bra. Måste låta bli, ska till frissan nästa torsdag och hur tusan ska det gå med den blekningen i hårbotten? Kommer jag verkligen klara det när det gör såhär ont nu? Ska försöka låta bli så att det får läka och lugna sig lite.

Inga nyheter förutom uppblossningen, samma gamla torra läppar, flagnande ansikte och torra ögon. Ögonen får mig att tro att jag är tröttare än jag är. Jag var redo att gå och lägga mig halv åtta. Då var det bara att bita ihop och hoppa upp på motionscykeln till Idol. Skönt att trampa ur sig lite irritation över klådan.

Nu, pepp och positiv, en dag i taget.